Se alla problem som en spik

"Kvinnor föder barn, män bygger hus eller skriver en bok" heter det ju.

Vecka 25 började idag och vad passar då bättre än att börja renovera köket?

Det hela började med att hon ville byta ut köksbänken. Trä runt diskhon må vara snyggt, men det är idioti. Rostfritt ska det vara. Kaklet ovan trädiskbänken är ditsatt av de som bodde i lägenheten före oss, och om jag är diplomatisk kan jag säga att den typen av arbete inte var deras starkaste sida.

Det slitna golvet i lackad furu anno 1928 har sett bättre dagar och likaså har tapeten på väggen. Taket är lite dassigt i färgen och är det inte dags att byta köksluckorna? Nämnde jag att spisen är sådär?

Du hör ju. ALLT ska fixas.

Från början hette det att vi tar in en hantverkare och får det löst. En snickare kommer dock inte vara så pigg på att tapetsera, och målaren kanske inte vill montera diskbänk? Elektrikern måste in oavsett. Vem ansvarar för att koordinera detta? Jo, jag.

Vafan.

Så nu gör jag det själv, minus det elektriska. Socklar ut, väggfasta hyllor ner. Beställ diskbänk och spis (det blir induktionshäll och inbyggnadsugn. Induktionshällen är bästa uppfinningen sedan fördigskivat bröd). Kakel, spackel, spik, skruv, you name it. Fotobevis kommer...

Tur att man har semester...

Veckonummer

Okej, detta är lite off topic, men ändå.

Vad är det med folk och veckonummer? Att man räknar en graviditet i veckor kan jag tycka är rimligt, eftersom den är 40 veckor lång och i övrigt helt frikopplad från kalendern.

Men nu är det semestertider. Har du tänkt på att så fort vi pratar om ledighet i perioden maj - september så pratar man om veckor, inte datum?

"-När har du semester?"

"-Vecka 29-32."

Fram med kalendern. 

"-Jaha, från den 14 juli till den 11 augusti alltså?"

"-Just det."

Om samma konversation utspelar sig i oktober låter det mer som

"-När drar ni till Vitenam/Mallis/Antarktis?"

"-Vi sticker den 19:e, ska bli skitskönt."

Jaha, NU passar det att sluta prata veckor??!?

Stort problem? Nej. Men man kan väl få gnälla av sig lite?

Lille Faber-Castell...

Mammapraktikan är den gravida kvinnans facit. Här står det mesta, inklusive vad som är normalt och vad som är onormalt. Den reder även ut vilka onormala saker som är helt normala och därför inget att hetsa upp sig över. Detta informationsspäckade alster skulle kunna kosta 3000 spänn och 1 liter av din förstföddes blod, den skulle ändå vara lika eftertraktad som en iPhone på en reklambyrå.

I praktikan kan man följa allas utveckling, barnet, mamman och till och med pappan får en släng av sleven. I sin pedagogiska iver är första delen indelad efter vilken vecka vi befinner oss (just det, det är olika veckor för fostret och graviditeten, men det har du väl koll på vid det här laget..? Eller? 40 veckor är ju inte 9 månader, det är ju 10...). När man sitter och läser på kan det hända att man gör lite roliga logiska kullerbyttor, eller associerar ganska fritt.

Detta är ett exempel på vad som händer när koncentrationen på praktikan kanske blivit lite för stor.

Hon sitter och läser på om vad det är som händer. Med en smäll lägger hon ner facit i knäet. Det blir tyst en liten stund, sedan utspelar sig följande ordväxling:

"-Vet du att barnet nu är 30 centimeter långt?"

"-Hum, öö.. Näe...?"

"-Det är ju som en hel linjal!"

"-..."

Välkommen till världen, lille Faber-Castell.

Herregud, det är verkligen någon där inne!!?!

Det är nu vecka 23, vilket innebär att barnet är i vecka 21... eller var det 22? 24 Okej, det här får jag uppenbarligen kolla upp.

Men hur som helst, det är ungefär halvlek och det har verkligen börjat röra på sig. Eftersom jag är ny på bloggandet får det bli en snabb summering av vad som hänt de föregående veckorna:

Sex.

Tindrande ögon över kanten på en droppande Clear Blue-sticka.

Morgonillamående, maten smakar konstigt, jag vill ha mat NU.

Informationsträff på F-kassan (återkommer till det lite senare).

"Man kanske skulle blogga lite om detta?"

Idag:

Det har gått ett par veckor sedan hon först kände något som kanske var elaka gaser, kanske var krabaten. Jag misstänkte såklart gas och var rätt högljudd med det, men det återkom lite väl ofta. Några dagar senare kunde jag också känna ett litet litet puttande från insidan.

Okej, jag erkänner - det var ett stort ögonblick. Först hade vi fått riktigt coola bilder från ultraljudet, vilket var ett uppvaknande (vi gick från sjukhuset och fnittrade som två 5-åringar som tömt en fiskdamm...), men nu var det påhälsning från andra sidan. Det ÄR verkligen någon där inne!

Just det. Ultraljud. Smask på med kallt glidmedel på hennes mage, och sedan fram med en glorifierad streckkodsläsare. Oerhört ovärdigt för henne, men jag märkte ingenting. Jag satt som förhäxad och tittade på en svartvit 15"-skärm där denna roliga bild dök upp. Som vanligt ser ultraljudsbilder ut som en ekolodsbild av ett torskstim vid Dogger bank, alternativt resultatet av en kurs i fritt skapande...

Hi five på dig själv. Vi ses om ett par veckor, fram tills dess får du nöja dig med att jag berättar godnattsagor för dig (högläsning ur ledarsidan i SvD). Än så länge sjunger jag inte några sånger, men jag är under visst tryck om att börja.

Idag tror jag det är en kille.

Ur startblocket

Ja, du läste rätt - nu finns det ytterligare en en blogg om att få barn. Denna blogg är naturligtvis bättre än alla andra eftersom den handlar om vårt barn. Jag har redan nu på känn att det kommer bli den sötaste ungen i hela världen, något som jag nog är ensam om att tro.

Jag är ganska sent ute, eftersom vi är någonstans mitt i graviditeten, men bättre sent än aldrig.

Alltså, ur startblocket och börja skriv. Först ut: herregud, det är verkligen något där inne.