Herregud, det är verkligen någon där inne!!?!

Det är nu vecka 23, vilket innebär att barnet är i vecka 21... eller var det 22? 24 Okej, det här får jag uppenbarligen kolla upp.

Men hur som helst, det är ungefär halvlek och det har verkligen börjat röra på sig. Eftersom jag är ny på bloggandet får det bli en snabb summering av vad som hänt de föregående veckorna:

Sex.

Tindrande ögon över kanten på en droppande Clear Blue-sticka.

Morgonillamående, maten smakar konstigt, jag vill ha mat NU.

Informationsträff på F-kassan (återkommer till det lite senare).

"Man kanske skulle blogga lite om detta?"

Idag:

Det har gått ett par veckor sedan hon först kände något som kanske var elaka gaser, kanske var krabaten. Jag misstänkte såklart gas och var rätt högljudd med det, men det återkom lite väl ofta. Några dagar senare kunde jag också känna ett litet litet puttande från insidan.

Okej, jag erkänner - det var ett stort ögonblick. Först hade vi fått riktigt coola bilder från ultraljudet, vilket var ett uppvaknande (vi gick från sjukhuset och fnittrade som två 5-åringar som tömt en fiskdamm...), men nu var det påhälsning från andra sidan. Det ÄR verkligen någon där inne!

Just det. Ultraljud. Smask på med kallt glidmedel på hennes mage, och sedan fram med en glorifierad streckkodsläsare. Oerhört ovärdigt för henne, men jag märkte ingenting. Jag satt som förhäxad och tittade på en svartvit 15"-skärm där denna roliga bild dök upp. Som vanligt ser ultraljudsbilder ut som en ekolodsbild av ett torskstim vid Dogger bank, alternativt resultatet av en kurs i fritt skapande...

Hi five på dig själv. Vi ses om ett par veckor, fram tills dess får du nöja dig med att jag berättar godnattsagor för dig (högläsning ur ledarsidan i SvD). Än så länge sjunger jag inte några sånger, men jag är under visst tryck om att börja.

Idag tror jag det är en kille.